Det lider mot jul och det har snart gått ett år sedan jag tillträdde som länsmusikchef för Gotlandsmusiken. Min anställning påbörjades redan den 1 november 2023 för att underlätta överlämningen från min företrädare och för att jag skulle kunna knyta kontakter inom det gotländska musiklivet. Sedan årsskiftet är ansvaret mitt.
Gotlandsmusikens verksamhet utgår från våra 14 heltidsanställda musiker och vår deltidsanställda barn- och ungdomsproducent. Musikerna producerar själva ensemblernas programutbud. Stödfunktioner finns inom ett litet kansli med ekonom och marknadsförare på deltid samt vaktmästare/tekniker, kanslist och länsmusikchef på heltid.
Genom att konserter inom skolan, äldreomsorgen och på biblioteken erbjuds utan kostnad för mottagarna hålls administrationen på en minimal nivå. Gotlandsmusiken är en mycket effektiv organisation med korta beslutsvägar, stort medinflytande och ett grundmurat personligt ansvarstagande hos samtliga medarbetare.
Jag har under året sökt upp och samtalat med ett stort antal personer inom det gotländska musik- och samhällslivet. Att få till möten har varit lätt. Det finns ett stort förtroende för Gotlandsmusiken och en allmän nyfikenhet på vad jag vill med verksamheten. De vi inte redan samverkar med är öppna för förslag och de som är våra partners har många idéer om nya saker att göra tillsammans.
Som jag skrivit tidigare är det gotländska musikutbudet enormt. De senaste sju veckorna har Gotlandsmusikens musiker genomfört 55 konserter offentligt, på skolor och i slutna sällskap. Öns andra musikaktörer har genomfört minst lika många. Här på Gotland kan vi gå på konsert hela tiden om vi vill – och det gör vi. Publikuppslutningen är häpnadsväckande stor.
Dessvärre märks det inte av i lokalpressen (P4 Gotland är mer på hugget), vilket debatterats flitigt under hösten. Många kollegor på fastlandet uttryckte igenkänning när jag i den förra bloggen beskrev hur det ser ut här på ön. Vårt lands lokala tidningsredaktioner tycks ganska samstämmigt argumentera att eftersom så få läser kulturartiklarna är det en dålig affär att publicera dem.
Ett märkligt resonemang, tycker jag. Dels finns det fortfarande många som läser papperstidningar och e-tidningar i pdf-format. Exakt vilka artiklar de läser kan rimligtvis inte mätas. Dels är det så att om kulturartiklar i det digitala flödet inte lockar till läsning är det kanske formatet som är problemet, inte innehållet. Dessutom kan man undra hur läsarna ska kunna visa intresse för något som inte finns? Artiklarna om lokala kulturhändelser är ju så få.
Det är uppenbart att vi behöver en utvecklad kulturjournalistik som fungerar i det digitala flödet. Vi behöver redaktörer som inser att den lokala kulturen är en minst lika stor "rörelse" som idrotten. Vi behöver utrymme för journalister att söka upp lokala kulturaktörer i samma omfattning som de så förtjänstfullt uppsöker lokala näringsidkare. Ja, vi behöver helt enkelt bemötas med större respekt från tidningshusen, alla vi som skapar och möjliggör kultur runt om i vårt långa land.
Med det sagt har jag givetvis respekt för de traditionella mediernas utmaningar i vårt digitala tidevarv. Alla vi som vill ha oberoende journalistik bör vara måna om att teckna prenumerationer. Precis som professionell kultur, kostar kvalificerad journalistik stora pengar. Ett tips är att ge en ungdom en tidningsprenumeration i julklapp.
Under Almedalsveckan i somras var det många talare och debattörer som uttryckte att den samsyn som under 50 år har rått inom kulturpolitiken nu är bruten. Vissa beskriver det som att kulturlivet är under attack. En tolkning som inte känns främmande om man zoomar ut i ett försök att se helheten.
Det handlar om folkhögskolorna och studieförbunden, om kulturskolorna och utrymmet för de estetiska ämnena i skolan, om de högre konstnärliga utbildningarna, om de regionala och statliga kulturinstitutionerna, om de fristående kulturaktörerna och om vårt lands frilansande kulturskapare. Alla har det tufft, en del till den grad att de tvingas lägga ned, men någon hjälp från statligt håll tycks inte vara att vänta.
Den regionala kulturen finansieras inom Kultursamverkansmodellen, som infördes 2011 och bygger på dialog och samverkan mellan stat och region och mellan region, kommun och regionala kulturaktörer. Genom modellen fördelas statens medel till regional kultur, liksom de medel regioner och kommuner skjuter till.
Vid Kultursamverkansmodellens införande uttrycktes farhågor för att det statliga engagemanget skulle minska över tid. Så har också blivit fallet. Under perioden 2010–2020 ökade de årliga statliga bidragen med 3,7 procent, medan regionerna ökade sin insats med 31,8 procent och kommunernas insats ökade med 28,4 procent.
På totalen har samhällets utgifter för kultur minskat från drygt 4.128 kronor per invånare år 2021 till knappt 3.247 kronor år 2023. Ett tapp på mer än 21 procent och den lägsta nivån sedan 2013. Före pandemin var samhällets utgifter för kultur cirka 3.593 kronor per invånare. Beloppen är justerade enligt KPI (basår: 2023).
I budgeten för 2025 krymper statens andel av Kultursamverkansmodellen ytterligare genom att bidragen inte räknas upp alls och anslagsposten till regional kultur skärs ned med 15 miljoner kronor. Detta försätter redan trängda kulturinstitutioner i en mycket svår situation. Gotlandsmusiken är inget undantag.
För någon vecka sedan sände jag in en hemställan från Gotlandsmusikens styrelse till Regionstyrelsen och Kultur- och fritidsberedningen. I dokumentet redogör styrelsen för det ekonomiska läget och äskar permanent ramförstärkning från 2026. Utan ett rejält tillskott får vi mycket svårt att klara verksamheten. Jag gissar att liknande skrivelser sänds till regionala huvudmän på många håll i landet.
I kontrast till statens minskade engagemang inom Kultursamverkansmodellen, så stärks musikens ställning inom Försvarsmakten. I takt med att verksamheten byggs ut ökar behovet av musik både i ceremoniella sammanhang och som förströelse och återhämtning för anställda och värnpliktiga. Försvarsmusiken har fått mer pengar och utökat uppdrag och omfattar nu tre musikkårer, de många fältartisterna samt landets alla hemvärnsmusikkårer. När de egna musikkårerna inte räcker till anlitas bland andra Gotlandsmusiken.
Nu senast för Gotlands regementes julkonsert, som var öppen för allmänheten, och den interna julavslutningen med regementets värnpliktiga och anställda. På julkonserten medverkade Gotlandsmusikens Orkester där alla våra musiker ingår. Vid den interna avslutningen och i andra ceremoniella sammanhang framträder vi med en mindre grupp.
Det är tydligt att Försvarsmakten betraktar musiken som en viktig del av totalförsvaret. Jag är stolt över att Gotlandsmusiken kan bidra till det.
Om några dagar stänger vi verksamheten och går på julledighet. Jag vill rikta ett varmt tack till Gotlandsmusikens medarbetare och styrelse för ett fint första år tillsammans. Tack också till alla samarbetspartners, medmusikanter och åhörare som gör det gotländska musiklivet så rikt och levande.
Helena Wessman, den 16 december 2024.
