Bild på när Dag Franzén pratar med en mikrofon i handen

Musikens unika ögonblick

Den är en konstig konstart, musiken, abstrakt. Musiken berör och existerar då den klingar, sedan finns den inte kvar. Ja, inte fysiskt då – men säkert i våra hjärtan.

Musiken och dess beröringskraft blir ju olika vid varje singulärt framförande – till skillnad från till exempel målningar och skulpturer, som på exakt samma sätt kan ses, om och om igen.

Men kanske är det så även med musiken: att även om den spelades om exakt likadant, så är vårt subjektiva jag, vårt känsloliv, olika inställt, dagligen och stundligen, och skapar därmed en annorlunda syntes varje gång vi hör stycket i fråga.

Häromdagen var jag på en konsert i en halvfull Vårdklockans kyrka som del av Påskfestival Gotland, där idel unga talanger framförde gammal och ny klassisk musik liksom svensk folkmusik. De flesta unga musikerna kom via Nationellt Center för Talangutveckling i Vänersborg från både Sverige och Norge, och några unga talanger från Gotland medverkade också.

De framförde musik solo och i ensemble, kombinerande sitt tekniska kunnande med sina fräscha och ungdomliga tolkningar – på en konstnärlig nivå vi inte ofta får uppleva här på ön.

En fantastisk konsert för oss som var på plats, beklagandes de som missade den.

Sedan var ju konserten slut, dess toner hade klingat ut. Men i mitt och säkert andras hjärtan lever den ännu kvar och kommer att finnas i ljust minne bevarad för lång tid. Så trots att musiken till sitt väsen är abstrakt, har den en förunderlig inverkan på vår själ över tid.
Säkert är det därför musiken generellt är den mest uppskattade av konstarter, den talar till oss alla på olika och högst personligt vis; det som älskas av någon, hatas säkert av någon annan.

Om jag tittar tillbaka på mina drygt sju år som chef på GotlandsMusiken och hundratals konserter, är det kanske en handfull av dessa som särskilt finns kvar i mitt minne, konserter som av ena eller andra anledningen berörde mig, där och då.

I mitt liv har jag bevistat många konserter, de flesta bra men också några väldigt dåliga. Jag tycker ibland att jodå, det låter ju bra, orkestern spelar väl, solisterna är duktiga – men trots det märker jag att jag håller på att somna. Någon sade en gång till mig att, beroende på din specifika sinnesstämning, så avnjuter du musiken på ditt eget sätt. Får musiken en att somna, så är också det helt OK – den fyller sitt syfte för just mig i just det ögonblicket.

Andra gånger kan jag vara ordentligt trött men inte för en sekund ens tänka tanken att slumra till. Det sker någonting i konsertsalen, något speciellt, något oförklarligt, som får hela salen, musiker och dess publik att sväva ovanför marken, luften blir lättare att andas!
Det är då man vet att man upplever något helt unikt, något som bara uppstår sällan, en perfekt harmoni i kommunikationen mellan artist och publik, just där, just då. Hur kan sådana tillfällen uppstå?
Ingen har nog ett säkert svar på det – men alla professionella musiker, som framträder dag för dag, vecka efter månad efter år, vet att det här ibland händer och det är säkert dessa få ögonblick som motiverar dem att fortsätta sin karriär genom livet. Och det behöver inte vara vid något särskilt prestigefyllt tillfälle eller i någon världskänd musikarena – det kan lika gärna inträffa i en bygdegård, i en skola eller på ett ålderdomshem!

Vi på GotlandsMusiken är väl medvetna om detta fenomen, och vi vet att vi inte alltid kan utlova att det inträffar under vår konsert där och då – men vi försöker allt vi kan att från vår sida återskapa dessa unika moment av mänsklig samklang.
Om vi gör vårt bästa – och ni i publiken gör detsamma, så hoppas vi att vi gemensamt får uppleva dessa ögonblick igen, både i nutid och i framtid.